Riv myten om den dåliga förorten!
I början av åttiotalet, efter det sista ”misslyckandet” med utbyggnaden av Järvafältet togs så ett nytt plangrepp. Det var området Dalen, strax söder om Stockholm som skulle exploateras för bostäder. Här gjorde man helt om, nu var det kvartersstadens planprinciper som gällde. Husen fick en jämn takfotshöjd runt fem våningar, kvarteren var rektangulära och slutna som i innerstaden. Gränsen mellan det offentliga gaturummet och den privata gården skulle tydliggöras på samma sätt som på malmarna. Några år efter att Dalen stod klart gjordes samma planförsök en bit söderut, på det före detta flygfältet Skarpnäck. Här frångick man dessutom betongen som fasadmaterial, med röda tegelfasader och sadeltak med tegelpannor. I Dalen fanns parkeringsplatser som stora flak i utkanten av området på miljonprogramsvis. I Skarpnäck förlades all parkering till p-hus insprängda i kvartersstrukturen. Det fysiska resultatet var två områden som i sina stora drag liknade innerstaden.
Flygbild över Skarpnäck med gårdsbildningar och gatunät
Jag flyttade till Stockholm från Umeå 1998. Då som nu var det omöjligt att hitta bostad i Stockholm. Förutom i området Skarpnäck, där det fortfarande fanns förstahandskontrakt att få utan att behöva stå i bostadskö. De som bott i Stockholm ett tag har lärt sig att misstänkliggöra faktumet att man kan få ett förstahandskontrakt direkt någonstans. Men det gjorde inte jag, och dom första reaktionerna från andra var väldigt förbryllande. Det höjdes på ögonbrynen och förväntades att jag hade en alldeles säregen anledning till att bosätta mig i ett område som Skarpnäck. Även jag hade förstått att innerstaden var idealet, men det märkliga för en nyinflyttad norrlänning var att Skarpnäck nästan såg likadant ut som innerstaden. Det var dessutom ett trevligt bostadsområde med god service och hyfsat moderna lägenheter, samt ett bekvämt pendlingsavstånd till stan. Ingen rationalitet i världen kunde förklara hur ett så trevligt område kunde ha ett så dåligt rykte. För att förstå detta var jag tvungen att titta närmare på hur kritiken och mytbildningen skapades.
Det är intressant att se att områden som Skarpnäck och Dalen har skällts ut med samma argumentation som användes för miljonprogramsområdena. Detta är mycket märkligt eftersom den fysiska miljön knappt har några gemensamma nämnare alls. Skarpnäck har tydliga gårdsbildningar och definerade gaturum, här finns ingen trafikseparering, parkeringshusen ligger väl inpassade i strukturen, någon zonplanering existerar ej, butikslokalerna har spridits ut jämnt i området för att skapa förutsättningar för service och flöden i alla områdets delar. Vidare finns en hel del lägenheter i bottenvåningarna som vänder sig mot gatan och detta gör att gaturummen får liv och att husen inte blir för slutna. Takfotshöjderna varierar från 3 till 6 våningar, gårdarna har viss variation i storlek men frångår aldrig principen med en gräns mellan det offentliga och det privata rummet. Den enda gemensamma nämnaren med miljonprogrammet är att områdena ligger i perifera lägen i staden och att upplåtelseformen är hyresrätt. Hyresrättsområden i sådana lägen kommer obönhörligen att befolkas av människor tillhörande en annan socialgrupp än den som kommer till tals i media. Varför man envisas med att se detta som ett problem är för mig fortfarande en gåta. En stad behöver en mångfald av miljöer, en mångfald av kulturyttringar och olika typer av gatuliv. Det gatuliv som finns i förorterna diskvalificeras konsekvent och den miljö som inte enbart bygger på resursstyrka och köpkraft underkänns.
SOFO eller ? Fotomontage: BJ lab Arkitekter.
Kritiken mot Skarpnäck har också velat göra gällande att man här försökte skapa innerstad på en åker och misslyckades kapitalt därför att man inte förstod förutsättningarna. Jag menar att man inte alls hade några sådana visioner, man var väldigt medveten om vad det geografiska läget innebär för området, i avseenden som flöden och underlag för kommersiell verksamhet. Skarpnäck skapades på sina villkor, dvs en någorlunda tät stadsbyggd i ett läge en bit utanför de centrala delarna av staden. Med dessa villkor på hand kan jag knappast se området som särskilt misslyckat och det är befängt att förvänta sig ett myllrande folkliv med massor av caféer och butiker. Men gång på gång gör man misstaget att tolka Skarpnäck som ett försök att återskapa innerstadens miljö.
Den mytbildning som dessa förortsområden får dras med skapas i media och sipprar sedan ned i breda folklager. Området stämplas med lågstatus och människor börjar undvika att bosätta sig där i den mån man kan välja. Och vad värre är, de som redan bor där tvingas bära hundhuvudet, vilket leder till en känsla av ickestolthet för sitt område, och detta kan i slutändan leda till större slitage på närmiljön. Det bittra är att denna förödande mytbildning styrs och upprätthålls av alla andra än de som verkligen vet något om området, dvs de som bor där. Ett mycket belysande exempel på detta är det mediala övergrepp som området Skärholmen utsattes för precis när det färdigställts. Området smutskastades direkt och har sedan dess aldrig fått någon chans att rentvå sitt rykte. Den smått skrattretande logiken var, precis som för alla områden som dömts ut på förhand, att arkitekturen och den fysiska miljön skapade stigmatiseringen av områdets invånare. Om man någonstans kan veta vad som är hönan eller ägget så är det just i detta. Ett område döms ut för att det inte befolkas av resursstarka grupper, och stigmatiseringen leder så småningom till att myten blir en självuppfyllande profetia.
Bild från ett nybyggt Skärholmen
På 30-talet gjorde funktionalismen sitt intåg i Sverige. Ramaskri följde givetvis och landets främsta arkitekter, med Asplund och Markelius i spetsen, fann motståndet mot den nya arkitekturen så starkt att man publicerade manifestet ”acceptera”. Detta manifest försökte förklara funktionalismens grundtankar och kvalitéer. Funkisarkitekturen, med puts på fasaderna, pulpettak och avskalad estetik, väckte djupaste avsky bland allmänheten. Det hette att funktionalismen saknade allt som vi människor genom alla tider upplevt som trygghet i boendemiljön. Idag är funkisen den kanske mest uppskattade arkitektur vi har och vi kan skatta oss lyckliga att vi inte rev eller byggde om hela denna tidsepoks byggnader. Det tog 30 år för funkisen att hitta in i det svenska folkhjärtat. Miljonprogrammet har nyss fyllt trettio. Om vi kan lyfta blicken, från homestylade mäklarannonser och populistisk åsiktsbildning, så tror jag att paradigmskiftet väntar runt hörnet.
kommentarer
Tack för en bra artikel. Jag tror att den träffar en del ömma punkter när det gäller Stockholmarnas sociala snobbism och vilja att höja sig och känna sig "förmer". Uppenbart är det senare roten till den envisa propagandan mot förorten. Jag bor själv i närförort men rör mig också på Södermalm och i Vasastan.
Flerfaldiga gånger har jag retat mig på fördomarna som finns om mitt område: Kärrtorp, Johanneshov.
Det är kolumnister som verkar ha åkt förbi i bil som skriver hela spalter för att skämma ut och vittna om "övergivenhet" och "saltgruvekänsla" (som någon skribent här använde). Skrattretande!
Detta vittnar bara om att man inte känner verkliga människor från förorten, utan att man själv är något av en uppkomling och valt att se ner på andra. Att flagga med sitt förakt ger (tror man)något sorts ökat status till det egna jaget.
Det är för övrigt ofattbart att den här snobbismen mot förorten hänger i sig, trots att den nuvarande kristiden kräver något helt annat av oss: öppenhet, enighet och vilja att se till vår grundläggande likhet.
Så det är alldeles utmärkt att artikelförfattaren börjar luckra upp i det här träsket av dumt förakt mot områden som är utmärkta att leva i.
I övrigt anser jag att Stockholm kan var stolt över sina förorter. Vistas man i andra stora städer förefaller vår perifera stad som en relativ idyll - med tillgängliga stränder (ej privatiserat), gång och cykelvägar. En förort som vittnar om tidigare generositet i planeringen.
Gunnar Thorell / socionom och vän av allmännyttans hyresrätt i förorterna
Det är helt enkelt ute med social snobbism. Det kommer att framstå som alltmer enfaldigt för varje år som går. Jag kan bara ge rådet: åk ut till förorten och tillbringa tid där! Tala med folk som bor och arbetar! Ingenting är speciellt mycket roligare på Södermalm (möjligen nattlivet isåfall, men det kan lika gärna uppfattas som störande)
Ingången till den här artikeln är en taskspark. Om man skulle ta hänsyn till sådana frågeställningar skulle aldrig någonsin något kunna förbättras. För att man ska kunna förbättra något måste man först ta reda på vad som inte fungerar. Något som inte fungerar kan aldrig någonsin stigmatisera dem som lider under det som inte fungerar.
Ingen ställer sig någonsin frågor som "Bidrar kritiken mot fattigdomen i Bangladesh till att stigmatisera bengalerna?" "Bidrar kritiken (på 1930-talet) mot de dåliga sanitära förhållandena i Birkastan till att stigmatisera birkastadsborna?" "Bidrar kritiken mot den dåligt fungerande järnvägstrafiken till att stigmatisera tågresenärerna?" Men när det gäller bebyggelsetyper i Sverige anses det av någon anledning som de enda korrekta frågor som kan ställas.
Föreställningen om att man helst bör bo utanför stan, glest, har skapat oändliga avstånd som kostar både tid och pengar. Det är det främsta skälet till att så många vill bo centralt. Om man ska ta dessa nackdelar vill man ändå ha fördelar som kompenserar, t.ex. gott om utrymme som man bara kan få i ett eget hus.
Mycket riktigt var det dessa två alternativ som folk valde i Stockholms stads publikundersökning 1947. Alternativet "flerfamiljshus i förort" var det nästan ingen som valde. Alltså var det detta staden byggde. Bebyggelsetypen flerfamiljshus i förort har aldrig efterfrågats av medborgarna. Det var en konstruktion som en ohelig allians av stadsplanebyråkrater, arkitekter, byggbolag, markspekulanter och politiker kom på nån gång i början av 1900-talet.
Skälet var att om man bygger på billig mark blir det billigt att exploatera - för bolaget. För kommunen och medborgarna blir det som sagt dyrt, både på grund av dyr infrastruktur som kommunen betalar och dyr användning som de boende betalar. Hela affären är alltså en svindel som gynnar markspekulanter och byggbolag men som vi andra får betala.
@ lars: Nja, jag tror inte man generellt kan säga att en viss typologi är mer barnvänlig än en annan. Å ena sidan beror så mycket på detaljutförandet och å andra sidan är barn (precis som andra människor) olika. Det är inte nödvändigtvis så att ett barn har en bättre uppväxt i Tensta än på Östermalm, eller tvärtom för den delen. Tillgången till friytor (parker etc) kan ju tom vara bättre i kvartersstad än i scaft-sprawlet (Ståhle, Compact sprawl).
Jag tror den mänskliga civilisationen klarar sig utmärkt även om man inte hittat på husipark-områden för hundra år sedan men det är ju en rent teoretisk frågeställning. Vi skulle behöva bygga uteslutande kvartersstad i många decennier för att få en rimlig balans mellan typologierna. Jag har aldrig (och kommer nog aldrig) att förstå vad det är med kvartersstad som är så ångestfyllt för svenska arkitekter, det verkar vara ett typologiskt trauma: http://biospolitikos.blogspot.com/2010/01/typologiskt-trauma.html
Håller med i resonemanget.
Hus i park är ett utmärkt sätt att planera bostadsområden, speciellt för barnfamiljer. Ett intressant exempel är Hammarby Sjöstad i sina första etapper (Sickla Udde & Sickla Kaj) där stadsplaneringen följer hus-i-park modell. Dessa stadsdelar har låga parkeringstal och fick utstå stark kritik av borgerliga politiker när det byggdes: för att vara förortsmässiga. Idag tror jag ingen ångrar att det blev hus-i-park, där barnen kan springa fritt mellan kvarteren utan att bli överkörda av bilar. Och så flyttade de borgerliga kritikerna själva in i stadsdelen, och nu kallas Sickla Udde tydligen för "Sjöstadens Östermalm". Senare etapper av Sjöstaden (Hammarby Gård, Henriksdalshamnen) planerades av borgerliga politiker med bilen som förtecken och känns inte alls lika barnvänliga och mysiga, och känns faktiskt som ett mer socialistiskt område i sin karaktär. Kanske är det Sjöstadens Rinkeby.
Vi behöver flera olika sorters planeringsprinciper: rutnätstaden med sina möjligheter till intensitet och larm. Eller hus i park där naturen kan träda fram.
Jag är kanske inte lika säker på att det går att fastställa vad som är "god" arkitektur eller stadsplanering. Olika typologier har olika kvaliteter. Det är precis det den föraktfulla miljonprogramskritik som du diskuterar i inlägget missar. Det mesta av miljonprogrammet (såväl villorna, som låg- och höghusen) är fullständigt överlägset den traditionella kvartersstaden vad gäller solvinklar (direkt solljus i lägenheterna), kvadratmeter grönyta inom gångavstånd, luftkvalitet osv. Prioriterar man funkiskvaliteter (vilket många även i innerstaden verkar göra) över andra stadskvaliteter så borde man flytta ut omedelbart.
Att man inte gör det beror nog till viss del, precis som du säger, på social stigmtisering. Men det beror nog på mer än så. Många värderar den täta blandstadens specifika kvaliteter högre än vad de själva är riktigt medvetna om. Kanske till och med högre än optimala solvinklar...
Hej Johannes, tack för ditt inlägg. Jag håller med dig om att det mesta som byggs inte är tät innerstad, utan kompleteringar i vår glesa ytterstadsstruktur. Så här i efterhand kan man känna att dessa "hål" i strukturen är väldigt välgörnade när de täpps till med en annan hustypologi eller ett hus från en annan arkitekturepok, då områden som får sådana interna årsringar ofta upplevs som organiskt utvecklade med tidens växlande behov som förutsättning. (se tex amager utanför köpenhamn) Men när det gäller nya, större planområden(förutom småhusområden) så är det övervägande den täta rutnätsprincipen som används (hammarby sjöstad, norra station, värtan, liljeholmen etc)
självklart finns det miljonprogramsområden som inte alls blivit lyckade, men det är väldigt intressant att titta på och försöka urskilja vad som är associationer och vad som är faktisk kvalite. om det nu går att uttyda och särskilja på det viset. helt enkelt, vad är kultur och vad är grundläggande behov. Något som skulle vara mycket intressant är att kunna göra något slags "pepsi blind test" på arkitektur.
Intressant inlägg och diskussion (om än lite svår att följa pga den märkliga sorteringen av kommentarer)!
Det finns definitivt en nedlåtande och generaliserande kritik av miljonprogrammet som många gånger verkar bottna i ett klassförakt. Men av det följer ju inte att alla kritik av miljonprogrammets fysiska strukturer är sådan.
Många välbärgade gnällspikar inne i stan skulle nog också egentligen trivas bättre i perifera och utspridda husiparkenklaver, precis som många i miljonprogrammet nog skulle trivas bättre inne i stan om de fick möjlighet att bo där. Folk är ju olika, funktionalistiska genomsnittsmänniskor hoppas jag vi slutat tro på.
Samtidigt kommer man inte ifrån att det mesta av byggd fysisk miljö i Sverige faktiskt är utspridda villamattor och husipark, vilket inte är så konstigt med tanke på att mycket av äldre bebyggelse revs av funkisgubbarna och det mesta som finns byggdes mellan 1930-1980 och efter det har vi byggt mycket lite. Det råder alltså ett stort underskott på tät blandstadsmiljö. I Göteborg t.ex. är 1% av kommunen tät stadsmiljö, 17% gles stadsmiljö och 11% urbana grönområden. 70% av själva tätorten GBG är "grönytor" (SCB - http://gbg.yimby.se/2010/03/gronska-gronska.-overallt_829.html )
Att påstå att det "manglas ut" innerstad är ju helt enkelt inte sant. Kolla detaljplanerna, det gjorde vi - http://gbg.yimby.se/2009/12/vad-ville-man-bygga-2009_795.html
Sedan finns det också andra anledningar till att bygga tätare och mer blandat med gång- och cykelavstånd, men de har ni ju redan lyft fram förtjänstfullt här på God Bostad, både en och två gånger.
Men oavsett vad man tycker om den eller den typologin så är det viktiga ju inte att kritisera, vare sig typologierna eller typologidiskurserna. Det viktiga är ju att hitta lösningar och möjligheter!
Roger > Dessa frågor är jätteintressanta. Och jag återkommer med ett svar inom kort. Men det kräver lite eftertanke och just nu har jag inte tid. Men håll ut. Jag har funderat lite sedan jag skrev inlägget och tror kanske att det är bättre att didkutera utifrån bilder på miljöer som man tycker är bra. Jag ska leta fram några sådana. Kanske kan du göra detsamma. Det vore kul. Bästa hälsningar, Peter.
Jag tror det finns ett problem med flerbostadshus när de byggs långt utanför city. Oavsett hur de byggs så infinner sig en känsla av ödslighet. Ett lågt och tätt område däremot har inte detta problem. Jag tror inte det är lönt att försöka bygga innerstad på vischan och sedan bli irriterad över att det inte är samma puls som på Södermalm. Däremot tror jag att Skarpnäck mycket väl kan vara jättetrendigt om 50år när det vuxit ihop med Södermalm och bebos av fattiga konstnärer. Men fram tills dess blir det nog övergiven Saltgruvebykännsla i Skarpnäck.
Så frågan blir hur bygger man flerbostadshus långt utanför city, höga hus, breda gator med massa parkeringsplatser utan att skapa en känsla av tomhet? Vi svenskar gillar ju det här sättet att bygga. I andra länder finns en mellanskala, det sk townhouset, runt fyra våningar med smala gator. Har ju själv bott i den här typen av stad när jag bodde i Brooklyn och tyckte det var en rätt skön skala på husen. http://www.godbostad.org/artikel/huset-som-byggde-brooklyn
Tillgänglighetsfrågor omöjliggör den här typen av bebyggelse i Sverige.
Varför ger höga hus en känsla av tomhet? Många menar att ingen tar ansvar för vad som händer på gatan när husen blir för höga. Exempel finns på när grova brott har begåtts framför ett höghus men ingen har ringt polisen. Ingen i huset har känt ett ansvar för det som händer på gatan.
Peter, jag har också använt hittas gatubildsfunktion mycket och instämmer i att det är en förträfflig funktion. Ingen bildfunktion i världen kan dock skapa en förståelse för hur en miljö upplevs i verkligenten. du säger att skarpnäck är monotont och variationsfattigt. Vilka områden anser du ha den variationsrikedommen? Jag anser att Skarpnäck som område innehåller en hel del variation. Husen har visserligen rött tegel som genomgående fasadmaterial, men volumerna ser väldigt olika ut från hus till hus, och varierar dessutom mycket inom varje kvarter på ett spännande sätt som tex inte finns på malmarna. Vidare så ser fönstersättning och balkonger/terasser väldigt olika ut från kvarter till kvarter, samt att gårdarna har en formrikedom och en lek med nivåskillnader på vissa håll. Allt detta går givetvis att avfärda som "dåligt" och "idéfattigt" om man på förhand redan bestämt sig för att dömma ut området. jag skulle vilja veta vilka principer i stadsbyggandet du anser att man inte tar hänsyn till i dagens byggande? Är det skillanden mellan privata och offentliga rum? Flödesanalyser? gatubreddsmått? proportioner gata/husfasad? exploateringstal eller parkeringstal? Ratio mellan bostäder-arbete-service? Eller är det så att dessa "generella grundprinciper" handlar om ett planidéal som just nu är på tapeten?. Just nu bygger man "innerstad" som aldrig förr, och att mangla ut en och samma planprincip helt kontextlöst skapar en stadsmiljö som är väldigt tidsbestämd och ickeorganisk och som inte alls har några garantier om att den håller över tid.
Hej Lars,
Om det inte är arkitekturen i sig, för att Skarpnäck skiljer sig åt från miljonprojekten genom sitt rutnätmönster, så är det definitvt något annat. Är det storleken mån tro? Känslan av massproduktion av bostäder som återspeglas i området trots försöken att frångå modernismen. Det jag upplever i Skarpnäck skiljer sig inte nämvärt åt från det jag upplever i exempelvis Rinkeby, förutom att det dessutom finns en instängd och övergiven känsla i kvarteren. Påminner mig om en öde saltgruveby från kolonialtiden i norra Chile som jag besökte för ett par år sedan, Chacabuco.
Att Hammarby Sjöstad lyckats, måste ju ha att göra med närheten till stan, men då får man bortse från att det i vissa avseenden inte lyckats helt, då menar jag att innerstadskänslan, med rörelse och myller och affärer inte har lyckats återskapas. På den norra delen av Hammarbyhamnen blir det än tydligare. Jag kan tänka mig att om man färdigställer ett stort område samtidigt så blir det mycket lediga bostäder där vilket i sin tur leder till att en viss grupp av bostadsbehövande hamnar där, och cirkeln startar och sluts därmed, tror du inte?
Hej Pady!
Det intressanta med Skarpnäck är just att det området skiljer sig från andra stigmatiserade förorter, stadplaneringsmässigt. De flesta miljonprogramsområden präglas av modernistiska planideal. Hus i park. Som blir till hus i parkering. Industriellt byggande med stora serier och repetition. Skarpnäck däremot är inte hus i park utan mer av en rutnätstad och postmodernism, alltså en motreaktion mot modernismen. Ändå så tycker många att Skarpnäck är ett misslyckande. I min mening är det därför svårt att säga att HUS i park till exempel per automatik är dåligt och rutnätstad är bra. Hammarby Sjöstad är ju hus i park och det är ju av många ansett som ett rätt trevligt område. Jag är själv förespråkare för en stadsplanering fri från bilar och för att lyckas med detta fungerar inte den traditionella rutnätstaden utan man måste jobba mer med hus i park.
Frågan kvarstår, vad stigmatiserar Skarpnäck?
Som icke arkitekt undrar jag om det finns någon huvudsaklig gemensam nämnare för alla dessa förortsområden eller miljonprojektområden som inte lyckats motverka segregation utan kanske tom underbyggt marginaliseringen? Jag tänker på Hovsjö, Ronna, Vårby, Hallunda, Fittja, Skarpnäck, Skärholmen, Rinkeby, Tensta m.fl. då de skiljer sig åt arkitektoniskt, enligt min obildade uppfattning. Jag har dock varit i alla nämnda, inte enbart tittat på dem på en flygbild. Finns det något som sammanbinder dem och denne Camillo Sitte som man kan ta lärdom av eller kommer arkitekter fortsätta rita områden som i framtiden kommer att dissas av andra kloka? Jag tänker framförallt på bebyggelsen och kanske inte så mycket på trafikledningen.
Roger. Tack för ditt svar. Av flygbilder kan man inte bedöma en miljös kvaliteter. Av funktionen gatubild i hitta.se går det dock relativt bra och jag rekommenderar dit att själv testa det. Det ger dock ingen heltäckande bild eftersom endast vyer tillgängliga från en bilväg är tillgängliga. I fallet Skarpnäck räcker detta dock bra. Inga innergårdsbilder i världen kan rädda det området från den tristess och idéfattigdom som präglar merparten av gaturummen.
Alla våra upplevelser färgas av snabbt föränderliga attityder skriver du. Det tror jag är en direkt felaktig uppfattning. I synnerhet när det gäller stadsmiljö. Istället tror jag att raka motsatsen gäller. Att det finns generella grundprinciper som man kan använda sig av för att skapa trygga och trevliga gaturum. Principer som har vaskats fram under århundraden, ja till och med årtusenden, av stadsbyggande. Camillio Sitte skrev en del om sådana principer i sin Stadtgebau. Just dessa principer verkar merparten av dagens "stadsbyggare" tyvärr totalt sakna och i denna kunskapslucka tror jag att det stora problemet i dagens stadsbyggande ligger. Då kan det gå som det gjorde i Skarpnäck. Inget vidare alltså. Inget vidare alls faktiskt. Som en riktigt, riktigt dåligt lagad dagens lunch.
Problemet i Skarpnäcks fall, liksom i alla andra felaktigt byggda miljöer, är att vi tyvärr får dras med dem i generationer.
Jag delar inte heller din uppfattning att bra stadsplanering kan byggas utifrån forskningsresultat om behov av solljus, funktionalitet, tillgänglighet, grönstruktur (hemskt ord förresten), kommunikationsmöjligheter, tillgång till service etc. Den tron förefaller i mina ögon stamma i rakt nedstigande led från "acceptera" och är om något möjligen en del av problemet. Det är hur som helst ingalunda lösningen.
Men. Det är du som är arkitekten. Och du verkar säker på din sak.
Peter, tack för ditt inlägg. Dessvärre är det ju så att det är precis den typen av avfärdanden som jag vänder mig mot i min artikel. Dvs att man utan att ens varit i ett område dömer ut det. jag tror inte heller att det behövs en arkitektutbildning för skapa sig en känsla för om man tycker ett område fungerar eller inte, men man kan definitivt inte avfärda ett område som dåligt genom att titta på flygbilder i femton minuter. DET är rent trams. du skriver att de boende ska få känna stolthet för sitt område. Hur ska man kunna göra det när människor som aldrig satt sin fot där på förhand bestämt sig för att området är dåligt?
Det någon tycker är trygghet upplever andra som otrygghet. Det någon tycker är ett fantastiskt rum upplever andra som omänskligt. Alla våra upplevelser färgas av snabbt föränderliga attityder. Vad som kvarstår är grundläggande som behov av solljus, funktionalitet, tillgänglighet, grönstruktur, kommunikationsmöjligheter, tillgång till service etc. Och i dessa parametrar finns en gedigen forskning och kunskap att tillgå, där vill jag påstå att svensk arkitektur är världsledande.
Hej alla,
vad är det egentligen ni diskuterar? Jag förstår inte. Vilken myt är det som ska rivas och med vilka argument?
Jag har ägnat en kvart åt att via hitta.se vandra runt i gaturummen i Skarpnäck och det är i sanning ingen angenäm upplevelse. Inte på ett enda ställe vill jag vistas eller ens stanna upp. Arkitekturen är så fattig och enehanda att den ena gatan inte går att skilja från den andra. Det är direkt förvirrande och lite skrämmande. I mina ögon är Skarpnäck ett dåligt, jag faktiskt direkt amatörmässigt planerat område. Där delar jag helt skribenten Padys åsikter.
Stadsplanering handlar inte om funkis eller kvartersstad hit eller dit. Den sortens diskussioner blir bara tramsiga. Det handlar om att skapa hållbara miljöer där människor känner trivsel, samvaro, trygghet och stolthet. I det avseendet brister det alldeles uppenbart rejält i den svenska stadsbyggnadsmodellen idag. En stor del av denna skugga får nog, är jag ledsen att behöva säga, falla på arkitekterna själva. Här förefaller fattas en hel massa kunskap. Detta är något som kåren som helhet borde vara självkritiska och ta sig en funderare över vad det kan bero på.
Det finns bra förorter och säkert miljonprogram som har sina kvaliteter. Men det finns också oändligt många undermåliga och dåliga som aldrig borde ha lämnat ritborden. Att klumpa ihop dem alla och generalisera leder ingenvart.
Faktum kvarstår. Skarpnäck är dåligt planerat och arkitektoniskt utformat och kommer aldrig att få någon renässans. För att konstatera det krävs ingen arkitekturutbildning.
Anders Gardebring:
När det gäller zonplanering så pratade jag om området internt, när det gäller uppblandningar av bostäder och service. När det gäller arbetsplatser så är det väldigt svårt att etablera några kontorsarbetsplatser i sådana lägen i staden. När det gäller upplåtesleformen så anser även jag att uppblandning är positivt, och en viss sådan förändring har redan skett, några fasitgheter har ombildadats till bostadsrätter och nybyggen har tillkommit. Men när området byggdes var det knappast aktuellt att bygga bostadsrätter i Skarpnäck, och det handlar inte om undermålig planering, det handlar om hur vårt marknadskapitalistiska samhälle ser ut, det hade helt enkelt inte varit kommersiellt gångbart med bostadsrätter i området då. När det gäller olika områdens sammankoppling med varandra så är jag inte helt säker på om just skarpnäck skulle lyftas i någon större mening om man drog några gator vidare till bagarmossen. Om man nu gjorde det så är jag nyfiken på vilka enorma föränrdingar du anser skulle ske i området.
Angående YIMBY så kan jag tycka att fokus ligger på att kritisera och ställa sig negativ till vädigt mycket som byggs och planeras i Stockholm, och då blir det något urvattnat att kallas sig just yimby. Ni kanske borde heta absolutely-not-in-my-back-yard, dvs ANIMBY? ;)
Och jag ställer mig frågande till att man förspråkar en viss typ av planering undantagslöst, det blir för mig aningen onyanserat.
Anders tack för din kommentar. Jag vet att YIMBY står för nytänkande och värnar om innerstadens ideal. Ni är en stark och positiv kraft i den annars så tysta debatten om vår stad. Ändå är den här tänkvärd på flera sätt och kanske ifrågasätter den lite av YIMBYS ideal. Paddys inlägg är intressant och bekräftar att det finns flera sätt att se på våra bostadsområden beroende på vem man är och varifrån man kommer.
Vad eller vem stigmatiserar Skarpnäck? I morse, 100412, gick det att läsa två artiklar i Metro. Män plågar kaniner till döds i ett skogsbryn utanför Skarpnäck. Och, en bomb sprängs utanför godisbutiken i Skarpnäck. Hur kan det här ske i en rutnätsstad som till och med vunnit Kasper Salinpriset? En rutnätstad utan inslag av modernism.
De som ritade Skarpnäck är arkitektkontoret ARKEN, gamla Erskinare, dvs lärjungar till Ralph Erksine. På flygfotot över Skarpnäck ser man tydligt hur de inspirerats av Ralphs stadspleringsideal. Den medeltida staden. Kvarteren ligger förskjutna och ska se ut som om de byggts organiskt, precis som den medeltida staden växt fram. Arkitekterna på Arken var djupt skolade i Ralphs stadsplaneideal och de vurmade inte för modernism. Snarare gällde postmodernism och medeltida arkitektur. Här kan vi alltså inte beskylla modernismen som brukligt.
Så här skriver Arken om stadsplanen: "Planen följer kvartersstrukturen med storkvarter med lummiga, bilfria gårdar. Byggnaderna håller två till sex våningar. Totalt omfattar projektet 600 bostäder. Bottenvåningarna ut mot gatorna fylls med butiker och restauranger"
Det låter ju väldigt bra. Hur kommer det sig då att kaniner plågas till döds här? Och att bomber sprängs?
Området fick Kasper Salinpriset 1983 för det första kvarteret Varmfronten. Följande gick att läsa i motiveringen:
”en formmässig rikedom som är lika ovanlig som inspirerande”. Området är alltså prisat av arkitekter i motsatts till miljonprogrammet.
Frågan är: vad stigmatiserar Skarpnäck? Är det arkitekturen, stadsplanen, eller är det vi själva? Bidrar YIMBY till att stigmatisera förorten via inlägg efter inlägg om hur värdelös förorten är? Naturligtvis gäller det här inte bara YIMBY. Personligen har jag inte heller mycket över för det som byggts i miljonprogrammet.
Hur förhåller vi oss till områden med hyresrätter där alla heter Ahmed? Är det Ahmed vi är rädda för, eller är det arkitekturen? Ibland är det svårt att skilja på vad som gör oss rädda.
Jag håller fullständigt med om att myten om den dåliga förorten ska rivas. Men som uppväxt i ett miljonprojektområde själv vill jag påstå att jag ser på Skarpnäck med andra glasögon än ovan nämnda personer.
Först och främst finns det gott om sk miljonprojektområden med blandade upplåtelseformer som totalt misslyckats; blandad upplåtelseform leder inte i sig till mindre segregation och mer integration. Segregationen uppstår i ett mycket tidigare stadium.
Jag vet inte vilka som står för kritiken mot Skarpnäck då detta inte nämns i artikeln, men den kritiken som hänvisar till att innerstadskänslan har fallerat i Skarpnäck förmodar jag utgår från att det i innerstaden, tex Södermalm, finns färre invandrare, och om det fanns en sådan känsla i Skarpnäck kanske fler svenska skulle flytta dit. Och tanken är visserligen god. Kanske tror man också att lägenheternas värde skulle öka. Men det gör de inte. tvärtom. Människor skuldsätter sig med flera hundratusen för sina bostadsrätter som de egentligen inte har råd med i hopp om att göra en investering. När värdet sedan sjunker så är de mer skuldsatta än någonsin. Det är vad som sker med blandade upplåtelseformer. Därför att människor som inte är uppväxta i förorten inte vill flytta dit. Framförallt svenskar då, men även de intellektuella och akademiska invandrarna håller sig därifrån, med all rätt. Vill man skapa goda förutsättningar för sina barn flyttar man inte dit utan därifrån. Nu påstår jag inte att man inte kan bo där, jag minns även mitt område (Hovsjö i Södertälje) som mycket trevligt. För de människor som bor i där innebär förorten trygghet, igenkännande, det skapar samhörighet att bo med de sina. Men, även artikelförfattaren förklarar bakgrunden till varför han bor eller bodde där. Det var inte för att han ville. Det var för att det var det enda stället där man kunde få ett förstahandskontrakt.
Arkitektoniskt ser jag Skarpnäck som mindre lyckat. Låt gå att innerstadskänslan inte går att skapa på en åker utanför staden. Men, dessutom ser Skarpnäck ut som en bunker, eller ett anstaltsområde utifrån, från exempelvis motorvägen, vilket inte gör det hela bättre. Vidare skapar smala gator, med mindre solljus och isolerade innergårdar mycket goda förutsättningar för kriminalitet och alkoholrelaterade problem. I Europa exempelvis finns det i flera storstäder innerstadsområden med socialgrupp 3, och de är ofta områden med smala mörka gator, typ gamla stan eller runt järnvägsstationer. I ett område där man vet att en viss socialgrupp kommer att bosätta sig borde öppenhet vara A och O. Låga hus med få lägenheter tillåter att människor inte blir isolerade från varandra, men det viktigaste är att man känner sig trygg i mörkret, att öppna sociala mötesplatser finns där alla ser alla.
Visst, idealiskt vore om det gick att få människor att ta hand om sin bostad och sitt område bättre. På så sätt kan ju bostadsrätter vara positivt. Men rent krasst behöver vi socialgrupp 3-områden för att människor också ska ha något att ta sig ur, upp mot något annat, något bättre. Kanske en bostadsrätt som inte sjunker i värde.
Lars:
Nu är ju inte YIMBY:s syn på ett område avhängigt av närvaron av skyskrapor... Bara för att vi säger att vi inte ska förbjuda skyskrapor i Stockholm (vilket en del andra grupperingar gör) så innebär ju inte det att vi tycker att allt blir bra bara för att man bygger en sån i ett område...
Skarpnäck kan jag inte säga så mycket om, jag kan inte påstå att jag är välbekant med området. Men det som man kanske kan ifrågasätta är att, som anges i artikeln, "upplåtelseformen är hyresrätt". Själv tror jag nämligen att blandade upplåtelseformer fungerar bättre om vi vill ha integration och varierade områden. Innerstaden behöver således fler hyresrätter, medan en del av ytterområdena behöver mer bostads- och äganderätter. (o nu menar jag inte i isolerade områden, utan blandat även inom samma kvarter). Framförallt behöver områden växa samman med varandra för att bryta segregation och den stigmatisering som defacto finns mot en del områden.
Jag vill också ifrågasätta artikelns påstående att ingen zonplanering finns. Det gör det väl om området är planerat som just ett bostadsområde? Att det finns ett antal butiker i olika lägen är förstås utmärkt, då slipper man ta bilen för att handla, men för att ett område ska kunna anses vara icke-zonerat behövs en blandning av bostäder, butiker, arbetsplatser, service, kultur osv. Det här handlar inte bara om något "idealiserat innerstadsideal" utan hänger samman med diskussionen om hur vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle.
"Acceptera" är för övrigt en ren propagandaskrift som tydligt visar på den teknokratiska och ganska otrevliga syn på stadsplanering som herrar Markelius, Asplund, Åhrén m.fl. hade. Läs lite Jane Jacobs istället! :)
Jag tror på att miljonprogrammet står inför en renässans! Men den renässansen är sammanhängande med den upprustning som måste ske, och i samband med den också en del förändringar som leder till en fysiskt struktur som skapar samband istället för att isolera.
Undrar vilka som kan vara emot Skarpnäck?
YIMBY BORDE gilla Skarpnäck med tanke på att det är en rutnätstad. Finns det några skyskrapor där förresten? Finns det någon Manhattan feeling?
Appropå Jerker Söderlinds hyllning av nya Slussen i SVD så borde Skarpnäck vara helt i hans smak rutnätstad+bilvägar+(post)modernism.
Bra artikel! Undrar om någon i Skarpnäck läser GOD BOSTAD, förutom du själv? Det vore spännande att höra vad andra tycker?
skriv ny kommentar