God bostad, god kontext

Miljonprogramsbyggnad i Rinkeby nordväst om Stockholm.

Att definiera vad en god bostad är, det är något som kan göras på en mängd olika sätt.

Då vi objektivt definierar en god bostad kan det göras t ex utifrån yta, standard, planlösning med flera mätbara faktorer. Då vi däremot subjektivt definierar en god bostad har det att göra med aspekter som läge i staden, social omgivning, attityder med flera känslomässiga faktorer.

I Sverige har bostadsbyggandet under 1900-talet präglats av ett byggande som varit politiskt styrt för att ge människor bättre levnadsvillkor, bort från trångboddhet, ohälsa och fattigdom. Faktorer som hygien, ljus, utrymme har därför varit avgörande vid bostadsplaneringen. Ur detta har begreppet ”folkhemmet” vuxit fram och det är starkt förankrat hos efterkrigstidens svenskar. ABC-staden blev den starkaste och mest hyllade symbolen och miljonprogrammet var ett slags negativ kulmen på detta sociala byggande.

 Idag brottas vi med ett problem, delvis till följd av folkhemsbyggandet, som är tämligen viktigt men som av någon anledning ofta glöms bort vid de stora politiska besluten, nämligen segregationen. Vissa är privilegierade att själva kunna välja sin (goda) bostad, andra inte.

Hur kommer vi åt segregationen? Vill vi på allvar komma fram till en lösning på det? Är det så att vi faktiskt nöjer oss med att Stockholm och andra städer är segregerade? Extremt uttryckt kan man säga att det finns ett gap mellan stadsdelar där man är mycket stolt över sin kontext och å andra sidan inte speciellt stolt. Att vara stolt över sitt boende sänder klara signaler mot omvärlden och det i sin tur innebär ”jag har en god bostad”. Man stoltserar inte så mycket kring hur välutrustad tvättstugan är och hur många hyllmeter i klädkammaren man har utan mer om vilka man är granne med och vilka skolor ens barn går i.

För att komma någonstans finns det all anledning att titta på den subjektiva definitionen av en god bostad. Vi kan bygga hur många bostäder som helst utifrån de mätbara faktorerna men ändå inte lyckas skapa boendemiljöer som av gemene man anses som attraktiva och goda bostäder. Omgivningen – kontexten betyder oftast mer vid valet av ny bostad än den faktiska bostaden i sig.

En metod att till viss del bryta segregationen kan vara att som i Paris ha en medveten strategi att staden uppför bostäder i egen regi i alla stadsdelar spridda över staden. På så vis kommer de resursstarka människorna i de finare stadsdelarna även i direkt kontakt med socialt svaga grupper. De s k ”logements sociaux” kan vara både i ombyggnads- och nybyggnadsform. Ska man kvotera in resurssvaga hushåll i mer stabila områden som Östermalm? Allmännyttan kan vara en väg genom att man väljer att uppföra ännu fler hyresrätter i allmännyttans regi där. Olika upplåtelseformer är över huvud taget ett redskap som kan styra en stadsdel mot mer integration.

Vi har tusentals välplanerade bostäder i t ex miljonprogrammets stadsdelar, ändå anser de flesta att en illa planerad, trång, svårtillgänglig lägenhet i t ex Stockholms Gamla Stan är mycket mer attraktiv. Attityder och värderingar styr oss vid valet av bostad långt mer än man har trott under 1900-talets bostadsplanering. Vilka faktorer gör då en stadsdel, och därmed dess bostäder, attraktiv? Mycket har att göra med historia, tradition och läge i staden. Påverkan från vänner, familj och kollegors attityder spelar in långt mycket mer än vi kanske vågar erkänna. Vem bosätter sig frivilligt i en kontext där man inte känner så mycket samhörighet med sina grannar?

Stadsidealets renässans spelar en stor roll när dagens människor väljer bostad, att bo i urban miljö är modernt idag. På 1970-talet var det tvärtom modernt att bosätta sig i ett radhus eller en villa långt ute i en förort eller mindre samhälle - den gröna vågen.

Fram till 1980-talet kan man mycket grovt säga att varje ny förort i Stockholm som byggdes efter kriget blev samtidens mest socialt belastade i fråga om skolbrist, dålig service, omflyttning m m. Den trenden kan sägas ha brutits nu därför att vi inte bygger ut Stockholm enligt samma modell längre. Dagens nybyggda stadsdelar anses oftare mycket attraktiva och lockar till sig resursstarka grupper. Att bygga staden inåt vilket är ledordet i dagens stadsplanering går hand i hand med idealet att bo mer urbant.

Det tar tid innan en stadsdel ”sätter sig”, det är först nu t ex som 1950-talets stadsdelar börjar bli stabila platser dit människor faktiskt söker sig frivilligt. Kommer 1960-talets förorter ha samma utveckling? I nuläget är det svårt att se att så skulle bli fallet. Skärholmen, Bredäng, Järvafältet brottas med stora problem. Vanrykten är svåra att tvätta bort. Tvättar vi bort en stadsdels dåliga rykte genom att bygga om husen, hänga på burspråk och balkonger? Eller är det andra åtgärder som krävs? Kanske mer strukturella som att hitta andra upplåtelseformer, lokaler för företag m m? 

Bostäderna i t ex Skärholmen är ritade enligt ett extremt funktionsanpassat tänkande med bilfria gårdar, gott om parkering, stora ljusa lägenheter med balkong i söderläge. Ändå söker sig resursstarka människor till över hundra år gamla hus i innerstaden för att hitta en, enligt deras värderingar, god bostad. Är närheten till andra resursstarka personer och ett bullrigt, men rikt, stadsliv viktigare än bekvämlighet och modernitet i lugn och naturnära miljö? Det verkar onekligen så. Att berätta att man just flyttat till en ny lägenhet i Skärholmen är inget man vinner poäng på i de flesta sociala sammanhang.

Författaren och journalisten Pontus Herin, uppvuxen i Djursholm, gjorde för några år sedan det radikala och bosatte sig i förorten Tensta, vilket ingående skildras i hans bok ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”. Han skildrar just svårigheten i att möta folks attityder och att behöva försvara sig för valet av bostad. Pontus Herin med familj gjorde denna flytt mer som ett experiment, men han valde att p g a familjens behov flytta vidare till en mer ordinär villaförort när familjen växte. Han bröt så att säga segregationen på gräsrotsnivå och dessutom i motsatt riktning.

Att bryta mönster, att våga trotsa normer kanske skulle få fler att upptäcka att det finns goda bostäder på andra håll än man anar. Ett tydligt sådant trendbrott senaste åren är att många barnfamiljer väljer att bo kvar i stadsmiljö (det samtida urbana idealet!) i stället för att som förut automatiskt flytta ut till en villa när barnen börjar kunna gå på egna ben.

Förhoppningsvis bryts alltfler sådana mönster och vi kan få en stad där människor blir alltmer stolta och nöjda med sitt val av bostad utan ha varit styrda av normer och förutfattade meningar. Förhoppningsvis, och det sker redan till viss del i t ex Telefonplansområdet, så spiller också det urbana idealet över på ytterstadens förorter så att dessa också får mer stadsmässigt liv vad gäller utbud och miljöer. Den blandade staden är förmodligen själva grundstenen för integration och känslan av stolthet över sitt boende.